... grät jag, som ett litet barn... totalt och tröstlöst...
Jag kände mig ensam, liten och tyngd.
Jag gömmer alltid sånna tårar...
När jag grät som bäst fick jag ett telefonsamtal
Min pojkväns farbror är död... en alldeles underbar människa och jag sörjer honom och jag sörjer med hans barn!
Vila i frid Bertil!
På andra sidan stranden
vid fridens ljusa hamn
står Mor och väntar stilla
att Far få ta i famn
Tyst likt dagg som falla
Ni sakta börjar gå
Nu är ni åter två
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar