... möten med tvestjärtar har INTE resulterat i förlamande skräck!
Jag har så länge jag kan minnas reagerat med panikskräck så fort jag sett en tvestjärt.
Nu pratar vi paralyserande skräck, så där så man slutar andas.
Men det är borta, när jag ser en så känner jag mig snarare likgiltig och jag vet inte hur det gick till...?
Jag har dessutom helt tappat lusten att utrota dessa djur. Jag får ofta skäll för att jag räddar livet på spindlar, getingar m.m. som förirrat sig in i vårt hem, men det tar emot att döda djur och nu känner jag samma sak för tvestjärtar.
Ja, självklart dödar jag mygg, fästingar och skadedjur (dubbelmoral?)
Men hur kommer det sig att vi människor vill utrota allt som inte passar oss?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar