Precis så!

Tårarna bara rinner...

... och rinner.
Kroppen har kraschat, jag har övermedicinerat, har fortfarande ont och mår illa.
Jag har mig själv att skylla, jag har överansträngt mig men ändå känns det så jävla värdelöst.
Jag tycker jag offrat tillräckligt mycket för dessa sjukdomar men tydligen är det inte nog.
Det känns orättvist mot mina nära och kära, har så dåligt samvete för att jag är som jag är.

Söndag!

När vi vaknade imorse frågade min blivande man om jag ville ha kaffe.
Kaffe på morgonen är ju typ livsviktigt!
Han kom efter nån minut i köket in i sovrummet med en väldigt bestämd blick, drog på sig kläderna och sa:
-Jag kommer snart!
Han var borta en stund, kom sen tillbaks, slammrade i köket, kom in i sovrummet och sa:
- Jag går ut med hundarna, du ligger kvar, du får INTE kliva upp.
Efter promenaden intog han åter köket.
Så kom han in med färska frallor med ägg och majonäs och en kopp kaffe!
Lyxfrukost på sängen!
Tack älskling,  du är bäst!

Ikväll är jag bjuden på date...

... av min blivande man!

Jag är galet kär i den karln!