Ibland är det jobbigt...

... att försöka leva ett så normalt liv som möjligt och försöka hålla humöret uppe när kroppen strejkar och värken vrålar, molar, svider, bränner i kroppen.
Nacken verkar ha gett upp, knastrar, knakar och knäpper så fort jag rör på huvudet och värker nå grönjävligt.
Senaste veckorna har jag haft en brutal huvudvärk som ständig följeslagare, den gav med sig en stund i lördags morse när jag hade migrän istället.
Höfterna och ryggen strejkar och igår dök det upp en skitjobbig värk på vänster sida om svanskotan, känns som det sitter en nerv till i kläm eller nåt.
Känner mest för att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och sova.
Om det nu inte vore så jävla obekvämt att ligga med värkande höfter och nacke.
Ben och armar domnar mest hela tiden.
Det är dessutom pissdrygt att må så här nu när vi har massor att göra på jobbet...

Så, vad gör man då?

Jo... jag hade ett långsamtal med Äldstan och sen ett halvlång samtal med Yngstan, sonen kom ner och pratade bort en stund.
Bokat en fika med Svägerskan ikväll.
Pratade i telefon med Karln som är på ett strålande humör trots stress, blev inbjuden på middag hos Äldstan och Svärsonen imorgon och tog mig en kopp kaffe och nu känns det bättre.
Jag gör lika ont, men med dessa underbara människor runt mig så är det så mycket lättare att hantera.
Jag är en lyckligt lottad Lotta!