Alldeles ohyggligt slut...

Känner mig som en urvriden trasa... ett utskitet äppelskrutt...

Har precis haft en sammandrabbning med min son.
Jag borde veta bättre... och 99 ggr av 100 så håller jag tålamodet sååå fint... men så kommer den gången som handlöst kastar mig rakt in i glödhet smärtsam ilska...

Han har ADHD... och har ingen större koll på det här med orsak och verkan... så han förstår inte alls varför man blir irriterad när han kommer insläntrande till maten en halvtimme försenad med värsta attityden...
Mitt älskade charmtroll kan ibland vara... låt oss säga, mindre charmig.
När han är i det stadiet börjar han dessutom oftast argumentera på rinkebysvenska... vilket han inte pratar annars... vilket gör att det känns extra fånigt och oäkta...
Och så passar det ju inte att man säger ifrån utan då säger han
-Jag skitter itt! och kastar ifrån sig allt han har för händer och går ut...
Så jag får springa ut på gården i strumplästen och hämta in honom... Han försöker sig ofta på att "ställa till en scen" och hoppas väl på att jag ska tycka det är pinsamt och låta honom gå...

Han borde känna mig bättre vid det här laget....
Tillslut förstår han att han framstår som en trotsig 3 åring och går in.

Han skriker, jag skriker tillbaks... hur töntiga som helst är vi...
Det hela slutar alltid med att vi blir ledsna bägge två, ber varandra om ursäkt för vårt beteende, pratar igenom hur vad och varför det blev som det blev...

Det händer inte ofta, men det är hjärtslitande och utmattande när det gör det...

Jag önskar jag hade större tålamod....