Döden...

Nu när Allhelgona och Halloween närmar sig tar folk ofta upp döden...

Hos mig är döden alltid med...

och jag är urusel på att tillåta mig sörja mina döda...

Jag är inte rädd för döden och är lite nyfiken på vad som händer när man dör.

Jag vill absolut inte dö i förtid, men jag vet inte heller om jag (som jag enligt aftonbladets undersökning om hur gammal jag skulle bli) vill bli 121 år... alltså.. dom här första (snart) 37 har vart slitiga... jag vet inte om jag orkar med 84 sånna till! ;)

Jag är iallafall glad att jag fick äran att tillbringa tid med min gammelfarmor (min morfars mamma) innan hon gick bort och att mitt liv blev berikat av Mats, min barndoms kärlek som dog i en bilolycka... Det var mina första möten med döden, men långt ifrån dom sista...

Några år senare förlorade jag min farfar (som dog 2 månader innan äldstan kom) min mormor och äldsta barnens gammel morfar(deras pappas morfar) inom ett år...

Sen va det min farmor, äldsta barnens gammelmormor(deras pappas mormor), en styvbror, min "pappas" mamma.

Dom sista åren har vart tyngst... i en rasande takt har jag förlorat min biologiska pappa, min yngsta dotters farfar (dom begravdes dagarna efter varandra). Min morfars fru, min styvmor, min granne och mycket nära vän Uffe som jag umgicks med dagligen, en nära vän till familjen (som agerat lite mamma åt oss, allrahelst åt min ena syrra). Mina äldsta barns gammelfarfar (deras pappas farfar)

Jag höll min mamma i handen när hon gick bort den 8:de augusti 2006 och exakt 10 dagar senare höll jag min "pappa" i handen när han gick vidare...

Min pojkväns faster, kusin och farbror har efter det också lämnat oss... Min morfars syster begravdes för några veckor sen, men henne träffade jag tyvärr inte så ofta.

Jag vet inte längre ens i vilken ände jag ska börja vara ledsen, det känns lättare att skjuta det åt sidan...

Men jag lever med döden väldigt nära, så jag är glad att den inte skrämmer mig...