Bloggandets vara...

... eller icke vara...

Jag roar mig periodvis med att läsa bloggar, hittar jag en kul blogg plöjer jag igenom hela bloggen... ibland blir det bara ett par inlägg...
Många bloggare verkar bekymra sig massor med huruvida någon läser deras blogg eller inte, andra har inriktat sig på speciella områden... och en del bloggar bara på om precis ingenting alls eller om livet i största allmänhet...

Själv bloggar jag... och jag har ingen aning om varför. När jag var yngre... innan datorn och internets gyllene ålder skrev jag, med penna och papper... inte dagligen och inte strukturerat... allt sånt ligger numera i kartonger på vinden och jag tror ingen kommer att se dom någonsin... Om jag inte hinner kasta bort det innan jag passerar vidare så kommer mina barn att hitta dom och skratta och förfasas över mina livs reflektioner...
Jag bloggar nog för min egen skull och om nån läser det så hoppas jag att dom har nån behållning av det, att jag kanske kan få dom att nicka instämmande eller småle... Men jag känner mig lite begränsad... när jag skrev på papper som senare hamnar på vinden kunde jag skriva precis vad som helst... jag kunde öppna mig och hänga ut precis vad eller vem som helst... nu måste jag tänka mig för... nån kanske läser...
Jag knöade in en besöksräknare för ett par veckor sen och den tickar på... men det är bara siffror... är det verkligen folk som besöker min blogg eller har räknaren tråkigt? Jag har ingen aning... Om jag börjar fundera på det kanske det blir viktigt och det kanske begränsar mig ännu mer?
Har jag nån undermedveten önskan att nån ska se mig, förstå mig, eller skriver jag för att skriva av mig, för att få ur mig, för att tömma?
Eller är det kanske ett försök att ge bloggläsare vad bloggskrivare ger mig?

Jag behöver inte bekräftas genom min blogg... men jag bloggar -därför är jag?

Varför bloggar man egentligen?

Är detta en bloggkris?