Ibland tycker jag mig...

... höra saker... jag tror att det är hörselminnen... jag vet inte om det finns nåt som heter så, men det känns så.
Jag tycker mig ofta höra rosslande och jag vet att jag minns det ljudet från mammas sista dygn, när vi vakade och jag sov brevid henne.
Min mamma var mörkrädd, hon hade alltid lampan brevid sin säng tänd och det var skönt för när jag låg där brevid henne kunde jag se henne, se på ögonbrynen om nåt var fel eller om hon var tillfreds. När hon började rossla låg jag och tittade på henne nästan hela natten. Jag visste ju vad det innebar... jag hade ringt morfar som kommit dit och han låg i rummet brevid och sov.
Tillslut måste jag ha slumrat till och jag vaknade av att min morfar stod över mig och sa
-Hon låter annorlunda nu...
Hon lät högre... och långsammare... rosslande..
Jag ringde ASIH som lovade att komma snarast och jag fuktade mammas mun, torkade bort slem, torkade av henne med en tvättlapp.
Sjuksystern kom och tittade till mamma och sa att det såg bra ut, att det var lugnt och att vi inte kunde göra så mycket. Jag vet inte vad jag kände just då.
Jag väckte lillebror och lillesyster, gick in och satte mig hos mamma och höll hennes hand, morfar stod bakom mig, dom andra hade inte kommit upp än...
Hon drog ett långt andetag... sen ett till, men då passerade ingen luft, det var bara kroppen som gjorde rörelsen... jag pussade min mamma på pannan och hennes bröstkorg rörde sig igen... sen blev hon alldeles stilla och hennes läppar ändrade färg.

10 dagar senare vakade vi på stockholms Sjukhem, "pappa" okontaktbar sen ett par dagar tillbaka... rosslandes... Vi turades sista tiden om att sova där men den sista kvällen var vi nästan alla samlade. Vi hade precis ätit middag allihopa i rummet brevid när en syster sa något som inte alla uppfattade... men några av oss gick in till "pappa"
Han gick inte lika fridfullt som mamma, man såg hur han kämpade och man såg och kände hans ångest... och han rosslade...
Jag höll även hans hand när han gick vidare, men då med lillebror och lillesyster vid min sida och dom andra precis utanför dörren...

Detta rosslande tycker jag mig höra och det kanske låter hemskt, men det är det inte, det är ganska lugnande på nåt konstigt sätt... så länge dom rosslade så fanns dom där och man kunde ändå vara lugn... det var när rosslandet slutade som smärtan började på riktigt...