Ibland tycker jag mig...

... höra saker... jag tror att det är hörselminnen... jag vet inte om det finns nåt som heter så, men det känns så.
Jag tycker mig ofta höra rosslande och jag vet att jag minns det ljudet från mammas sista dygn, när vi vakade och jag sov brevid henne.
Min mamma var mörkrädd, hon hade alltid lampan brevid sin säng tänd och det var skönt för när jag låg där brevid henne kunde jag se henne, se på ögonbrynen om nåt var fel eller om hon var tillfreds. När hon började rossla låg jag och tittade på henne nästan hela natten. Jag visste ju vad det innebar... jag hade ringt morfar som kommit dit och han låg i rummet brevid och sov.
Tillslut måste jag ha slumrat till och jag vaknade av att min morfar stod över mig och sa
-Hon låter annorlunda nu...
Hon lät högre... och långsammare... rosslande..
Jag ringde ASIH som lovade att komma snarast och jag fuktade mammas mun, torkade bort slem, torkade av henne med en tvättlapp.
Sjuksystern kom och tittade till mamma och sa att det såg bra ut, att det var lugnt och att vi inte kunde göra så mycket. Jag vet inte vad jag kände just då.
Jag väckte lillebror och lillesyster, gick in och satte mig hos mamma och höll hennes hand, morfar stod bakom mig, dom andra hade inte kommit upp än...
Hon drog ett långt andetag... sen ett till, men då passerade ingen luft, det var bara kroppen som gjorde rörelsen... jag pussade min mamma på pannan och hennes bröstkorg rörde sig igen... sen blev hon alldeles stilla och hennes läppar ändrade färg.

10 dagar senare vakade vi på stockholms Sjukhem, "pappa" okontaktbar sen ett par dagar tillbaka... rosslandes... Vi turades sista tiden om att sova där men den sista kvällen var vi nästan alla samlade. Vi hade precis ätit middag allihopa i rummet brevid när en syster sa något som inte alla uppfattade... men några av oss gick in till "pappa"
Han gick inte lika fridfullt som mamma, man såg hur han kämpade och man såg och kände hans ångest... och han rosslade...
Jag höll även hans hand när han gick vidare, men då med lillebror och lillesyster vid min sida och dom andra precis utanför dörren...

Detta rosslande tycker jag mig höra och det kanske låter hemskt, men det är det inte, det är ganska lugnande på nåt konstigt sätt... så länge dom rosslade så fanns dom där och man kunde ändå vara lugn... det var när rosslandet slutade som smärtan började på riktigt...

Jag letar...

.. ofta bilder till min blogg...

Google är ju bra...

Idag bild googlade jag på ordet blogg

Den första bilden som kommer upp är ett liggsår... Vilket genast väcker minnen om min mamma till liv.
Min mamma var inget liggsår, men hon jobbade inom vården (hemtjänst) och hennes sista tid i livet vårdade jag henne i hemmet... Liggsåren fanns alltid nära...
Min mamma bad aldrig mig vårda henne, det föll sig naturligt när beskedet kom, att nu fanns inget mer dom kunde göra. Men hon sa att hon ville vara hemma. Och när jag en gång (efter ett samtal med vår kurator) tog mod till mig och frågade om det va ok att jag alltid var där så tittade hon på mig som om jag va tokig och sa-
Självklart! Hur skulle det annars gå??
Däremot sa hon (varje gång blöjbyten kom på tal) att hon kunde inte belasta dom andra barnen med sånt... mig va det annorlunda med- Jag hade ju utbildning och jobbat tillsammans med henne i många år... så hon visste att jag fixade det!
Jag kände mig inte alltid så... allrahelst inte dom sista blöjbytena...
Sista gången mamma (hur fan säger man det här på ett värdigt sätt då??) hade avföring så va hon mer eller mindre i koma...
Det va mycket som kom, och det var svart... och det luktade illa.
Jag förstod vad det innebar och jag gick sönder inombords... men praktiska Lotta visste ju att det måste bort...
Jag gav praktiska Lotta den stunden....
Mamma va nerbajsad, sängen va nerbajsad och jag tog hand om det.
Jag tvättade mamma, jag bytte sängkläderna, jag satte på mamma rena kläder.
Det är ett hästjobb att göra det själv på en person som bara ligger där och är okontaktbar... men jag gjorde det...
Efteråt, när allt var rent, bortplockat och iordninggjort så böjde jag mig över mamma, klappade henne över håret, gav henne en puss i pannan och sa nåt i stil med:
-Så, nu känns det väl lite bättre...
Och min mamma lyfte två ggr på ena ögonbrynet...

Va på...

... graven igår och satte lite blommor...

Vi sjöng och hurrade för mamma hehe... folk trodde vi va tokiga... meeeen det bjuder jag på!! =)

22/9

Mammas födelsedag.

Hon skulle fyllt 60 i år.

Jag tänker på dig mamsen... och saknar dig varje dag!