Jag letar...

.. ofta bilder till min blogg...

Google är ju bra...

Idag bild googlade jag på ordet blogg

Den första bilden som kommer upp är ett liggsår... Vilket genast väcker minnen om min mamma till liv.
Min mamma var inget liggsår, men hon jobbade inom vården (hemtjänst) och hennes sista tid i livet vårdade jag henne i hemmet... Liggsåren fanns alltid nära...
Min mamma bad aldrig mig vårda henne, det föll sig naturligt när beskedet kom, att nu fanns inget mer dom kunde göra. Men hon sa att hon ville vara hemma. Och när jag en gång (efter ett samtal med vår kurator) tog mod till mig och frågade om det va ok att jag alltid var där så tittade hon på mig som om jag va tokig och sa-
Självklart! Hur skulle det annars gå??
Däremot sa hon (varje gång blöjbyten kom på tal) att hon kunde inte belasta dom andra barnen med sånt... mig va det annorlunda med- Jag hade ju utbildning och jobbat tillsammans med henne i många år... så hon visste att jag fixade det!
Jag kände mig inte alltid så... allrahelst inte dom sista blöjbytena...
Sista gången mamma (hur fan säger man det här på ett värdigt sätt då??) hade avföring så va hon mer eller mindre i koma...
Det va mycket som kom, och det var svart... och det luktade illa.
Jag förstod vad det innebar och jag gick sönder inombords... men praktiska Lotta visste ju att det måste bort...
Jag gav praktiska Lotta den stunden....
Mamma va nerbajsad, sängen va nerbajsad och jag tog hand om det.
Jag tvättade mamma, jag bytte sängkläderna, jag satte på mamma rena kläder.
Det är ett hästjobb att göra det själv på en person som bara ligger där och är okontaktbar... men jag gjorde det...
Efteråt, när allt var rent, bortplockat och iordninggjort så böjde jag mig över mamma, klappade henne över håret, gav henne en puss i pannan och sa nåt i stil med:
-Så, nu känns det väl lite bättre...
Och min mamma lyfte två ggr på ena ögonbrynet...

Alldeles ohyggligt slut...

Känner mig som en urvriden trasa... ett utskitet äppelskrutt...

Har precis haft en sammandrabbning med min son.
Jag borde veta bättre... och 99 ggr av 100 så håller jag tålamodet sååå fint... men så kommer den gången som handlöst kastar mig rakt in i glödhet smärtsam ilska...

Han har ADHD... och har ingen större koll på det här med orsak och verkan... så han förstår inte alls varför man blir irriterad när han kommer insläntrande till maten en halvtimme försenad med värsta attityden...
Mitt älskade charmtroll kan ibland vara... låt oss säga, mindre charmig.
När han är i det stadiet börjar han dessutom oftast argumentera på rinkebysvenska... vilket han inte pratar annars... vilket gör att det känns extra fånigt och oäkta...
Och så passar det ju inte att man säger ifrån utan då säger han
-Jag skitter itt! och kastar ifrån sig allt han har för händer och går ut...
Så jag får springa ut på gården i strumplästen och hämta in honom... Han försöker sig ofta på att "ställa till en scen" och hoppas väl på att jag ska tycka det är pinsamt och låta honom gå...

Han borde känna mig bättre vid det här laget....
Tillslut förstår han att han framstår som en trotsig 3 åring och går in.

Han skriker, jag skriker tillbaks... hur töntiga som helst är vi...
Det hela slutar alltid med att vi blir ledsna bägge två, ber varandra om ursäkt för vårt beteende, pratar igenom hur vad och varför det blev som det blev...

Det händer inte ofta, men det är hjärtslitande och utmattande när det gör det...

Jag önskar jag hade större tålamod....

Så trött...

... på stöket här utanför, å nu är det sommarlov så det är 10 veckors konstant stök *suck*
Stoppade precis ut huvvet genom fönstret å gapa på 3 killar på busshållplatsen... som stod å tömde papperskorgen på grejer och kastade på 2 stackars tjejer på den andra busshållplatsen...
Den ena fick VÄLDIGT bråttom iväg och jag tror jag vet vem han är...
Va fan ska jag behöva uppfostra andras barn för? Jag har inte en enda gång sett en förälder här som har koll på sina barn... Själv är jag ofta ute och "kvällsvandrar", söker upp min son (det är han som "hänger ute" nu) och kollar vad han gör, oftast går han med mig hem... Vi pratar alltid om vad dom gjort och vad som hänt under kvällen och vi diskuterar om det var bra eller dåligt...
Jag har vart ut och pratat med barn här som inte är äldre än 12- 13 år mitt i natten... och det gör så ont i mig...
Det är jävligt lätt å knulla till sig barn... men att ta hand om dom och ta ansvar för dom är tydligen svårare...