Jag har...

... en ganska uttalad rädsla för underredesdoktorer...
Egentligen är det dumt för det som hänt är inte deras fel alls... men jag känner ett stort obehag när jag ska gå dit.
För ungefär 10 år sedan fick jag en väldigt kraftig mellanblödning, uppsökte läkare som då konstaterade att det satt ett ägg i min äggledare som inte hade följt med ut vid "månadssköljningen" (oj så fint det lät!)
Så jag fick medicin och allt va frid och fröjd i flera flera veckor efter... Trodde jag...
Tills en morgon när jag satt vid köksbordet och fick vansinnigt ont i magen.
Gick in på toaletten, smärtan blev värre, jag började kallsvettas.
Tillslut hade jag så ont och svettades så kopiöst så jag tog av mig morgonrocken och la mig på badrumsgolvet. När jag legat där en stund och smärtan bara blev värre insåg jag att om jag ligger kvar här så kommer jag att dö...

På nåt sätt tog jag mig in till sängen (mitt sovrum ligger brevid badrummet) och lyckades påkalla äldstan och lillesysters uppmärksamhet.
Dom ringde till yngstans pappa som ringde till sina föräldrar som bodde på samma gård (hon bor kvar, han har tyvärr gått bort)
Dom kom ner och ringde ambulansen...

När jag kom in till sjukhuset så konstaterades det snabbt att jag hade ett utomkvedshavandeskap som brustit och jag akutopererades. Jag hade över 2 liter blod i buken.
Min ena äggledare var förstörd och opererades bort. Dom uppskattade att jag va i vecka 19 när det hände.
Jag har aldrig egentligen bearbetat att jag faktiskt kunde dött den dagen...
Och jag har inte bearbetat att jag förlorade ett barn.